Therapeutic Puppetry (TP)

   

 

Therapeutic puppetry in Sweden  (Swedish language mainly)

OBS! This page is about to move on to a Swedish EDT-page connected to UNIMA-Sweden page.  

Kanhända är just Du en av alla de pedagoger eller behandlare som använder dockskapande och dockspel i ditt arbete. För glädjande nog finns många goda exempel där konstformen används inom skolor och vårdinrättningar. Men de riktar sig främst till barn och har fokus på det pedagogiska; dockteatern ingår endast som en ytterst liten del. Detta förhållande speglar på många sätt dockteaterns roll i Sverige i stort - en marginaliserad företeelse förpassad nästan uteslutande till teaterrummens barnkammare.  

Jag anser att denna form av dockteater förtjänar en mer framträdande roll än så. En roll som omfattar fler ålderskategorier och ökad kontinuitet - framförallt i behandlingspersonals verktygslåda. Likaså önskar jag att gränsöverskridande samarbete mellan yrkeskategorier såsom docktillverkare, dockspelare, pedagoger, behandlare och terapeuter utökas. För vitaliserande korsbefruktning och nyttjande av varandras kompetenser.  

Konsten med sina existentiella, ofta svåra livsteman kan genom behandlarens delaktighet bearbetas lekfullt i externaliserad form. Klienten kan få träda in i ett eget skapande, bli Konstnär i sitt eget liv. Mötet med en nyförlöst Docka blir kanhända till mötet med en alldeles nyupptäckt del av det egna jaget. Genom dockorna gestaltas olika delar inom oss, delar som vi kanske aldrig tidigare uppmärksammat. Delar som vi på alla möjliga vis försökt undfly, våra inre demoner, som inte sällan utgör våra allra kraftfullaste resurser. Dessa delar kan med dockans hjälp betraktas utifrån, omskapas och reintegreras på ett påtagligt konkret - och hanterbart - vis. Materia blir till liv, som föder nytt liv.   

Den som banat vägen för terapeutisk dockteater som en självständig behandlingsform i Sverige är dockspelerskan och arbetsterapeuten Ingrid Lagerqvist. Hon har alltsedan 1951 fram till sin död 2003 bedrivit ett beundransvärt pionjärarbete på barnsjukhus, särskolor och psykiatriska kliniker runt om i landet. Detta och lite till ska följande text handla om.

Innan ditt utforskande av denna sida går vidare vill jag passa på att välkomna den som är med på Facebook till den slutna gruppen Therapeutic Puppetry. Språket i gruppen är engelska och den har i dagsläget ca 50 deltagare från världens alla hörn. Vill man ha en levande dialog kring terapeutisk dockteater och få aktuell information på området är denna grupp att rekommendera. För den som bara är ute efter uppdateringar räcker det att "gilla" sidan Puppetry & Therapy, också den på facebook. Då kommer aktuell information in i ditt nyhetsflöde, ett val som drygt 3.000 personer världen runt gjort.

Har du frågor eller vill komma i kontakt med mig av andra skäl maila asa@unima.se 

Terapeutisk dockteater – vad är det? 

Terapeutisk dockteater är i sin vidaste bemärkelse allt användande av dockteater i terapeutiskt syfte. Den kallas ibland för terapeutiskt dockspel eller dockteaterterapi, men någon vedertagen term finns inte på svenska. Jag har framförallt valt att använda termen terapeutisk dockteater men använder stundtals begreppen synonymt. Det finns en rad olika inriktningar inom området. En del lägger stor vikt vid observerandet av den spontant uppkomna leken och utgår ifrån ett givet urval dockor. Dockspelet kan då användas diagnostiskt för att bl a kartlägga utvecklings- och försvarsnivå. Andra inriktningar är klient-centrerade och ser på terapeutens roll assisterande. Klienten leder, terapeuten följer. 

En inriktning har på en del håll kommit att kallas psychopuppetry. Denna konstterapeutiska inriktning är oftast av integrativt slag, men kan också praktiseras enbart utifrån exempelvis psykodynamisk, jungiansk, kognitiv, narrativ eller gestaltterapeutisk teori. Den har därtill inslag av såväl lekterapi, som dramaterapi, psykodrama och så givetvis dockteater. Terapeutens roll kan omfatta observatörens likaväl som den betydligt mer aktiva sufflörens eller alter-egots. Docktillverkning är basen i arbetet där dockan ses som en förlängning av självet, alternativt som delar av självet, andra eller miljön. 

          "Puppets are sometimes made as conscious self-representations or representations of others, but more often,                 puppets emerge that embody unconscious dynamics or parts of self that are not as easily or openly expressed.               For instance a shy person can create an extroverted character. A contained person can create an angry                           character."                        

                                                                                                                                                                                                                                (Matthew Bernier, Bernier, M & O´Hare, J. 2005, s.125)   

Dockan används sedan i spontan eller strukturerad aktivitet för att uppnå terapeutiska syften. Symbolspråket ses som ytterst viktigt eftersom dockorna fungerar som animerade symboler. Symbolerna i sin tur är mångfacetterade meningsbärare  såväl personligt som universellt. 

          "Symbols help us to make sense of the world, connecting our inner and outer realities. Anything in the outside                world can become symbolic. Symbols carry meaning and have feelings attached to them. Some symbols have              very universal meaning such as mother, birth, loss and death. Other symbols have very personal meaning.                      Personal experiences or parts of those experiences may be stored mentally as symbols and may be triggered or            retrieved by external symbols. When symbols are animated, as in puppetry, they take on even more of a life of              their own with multi-leveled meanings, which can be integral parts of the therapeutic process."

                                                                                                                                                    (Matthew Bernier, Bernier, M & O´Hare,J. 2005, s.126)

Ida Hamre (Danmark), en av grundarna till UNIMA Puppets in Education Commission (nuvarande Education Development Therapy), skriver om den animerade symbolens inre dynamik, dess magiska aspekter, energiutbytet mellan dockspelare - docka samt animationens mål som autenticitet. Hon talar också om en estetisk trippelfunktion och betonar dockteaterns påverkan på barns utveckling på tre nivåer: estetiskt, emotionellt och etiskt. Hon skriver: 

         "The aesthetic learning process as such is characterised by "an aesthe double". This double often causes a split.               (...) And such a state of split will often create a "hyper-consciousness". My thesis is that in animation theatre the           aesthetic double is a triple, because besides the role and your own identity, you have the animation figure -                   and, in fact, you must be present in this figure, too - so, in each of these tree dimensions."

                                                                                                                                                                                       (Majaron, E & Kroflin, L (Ed), 2002, s.6) 

Hon hänvisar bl a till den franska psykologen Annie Gilles som talar om marionetten som ett objekt för såväl identifikation som projektion - the "double mirror" och ""metatheater".  Till detta skulle man kunna foga Mirella Forsberg Ahlcronas tanke om kommunikativa processer och "tredelad relation", där hon utöver dockan och barnet fogar in läraren. Här blir dockteaterns mångfacetterade användbarhet tydlig.  

Användningsområdena för terapeutisk dockteater är således många, det kan användas individuellt, i par, familjer, grupper och likaväl med barn som med vuxna. Det kan användas i utvecklandet av sociala färdigheter och i kommunikations- samt beteendeträning - då företrädelsevis i grupp. I psykoterapi är det också användbart, särskilt vid traumabearbetning eller kriser av olika slag såsom skilsmässor eller övergrepp. Vidgar man blicken något kan dockteatern  användas inom vården vid stress- och smärtreduktion, vid motorikträning, talträning, i skolundervisning, lekterapi m.m. Det finns med andra ord inte några större begränsningar andra än fantasin. Enda varningens tecken är vid sjukdomstillstånd där personen har svårt att skilja fantasi från verklighet, som är fallet vid exempelvis psykoser. Inte för att man inte kan använda det, men det kräver särskilt hänsynstagande och specialkunskaper. 


Tio skäl att använda dockteater i terapeutiskt syfte

1) Lustfyllt och lekfullt: Livskvalitén höjs i takt med livslusten när vi tillåter oss att vara i den skapande impulsen. Skapandet genererar inre rörelse som är näst intill liktydig med förändring. Denna kan ske såväl medvetet som omedvetet.    

2) Goda variationsmöjligheter: Man kan variera material, teman och uttryckssätt, anpassa till personens smak, ålder och erfarenhet. Man kan också välja att vara publik, regissör eller aktör om arbetet sker i grupp. Passar inte just dockspelandet finns möjligheten att fokusera mer på docktillverkningen eller manus. 

3) Materialet finns kvar för återblick: Genom att den inre världen externaliseras är arbetssättet ett ypperligt redskap i långsiktigt terapiarbete. Historien kan följas och omprövas över tid.  

4) Jag-stärkande:Genom att man oavsett förmåga lyckas åstadkomma något djupt personligt och unik skapas positiva spiraler. Växt skapas på ett icke-konfrontativt sätt som inger nytt mod och uppmuntrar till ytterligare självutforskande. Lagom grad av utmaning är en förutsättning. 

5) Symboliseringsförmågan ökar:En bro byggs mellan omedvetet och medvetet, innervärld och yttervärld. Preverbalt innehåll kan finna sin väg till orden. Nya berättelser skapas och ger sammanhang men också upplevelse av meningsfullhet.  

6) Genrepsfunktion: Arbetssättet uppmuntrar till utprövande av nya deljag inför verkliga livet. Problematiska situationer eller roller kan prövas, övas och integreras i skyddad miljö. Upprepningsteman kan i detta perspektiv ses som en läroprocess för tillägnande av nya färdigheter.  

7) Lockar individen ut ur isolering: Dockorna verkar sinnesstimulerande, skapar nyfikenhet och kan fungera som en tröst i ensamhet. Samskapande och interaktion uppmuntras. Eventuellt motstånd hos individen kan snabbt avväpnas genom den lekfullhet som omgärdar metoden. 

8) Indirekt, icke-hotfull uttrycksform:Genom det projektiva arbetssättet kan individen förlägga icke-önskvärda egenskaper på dockan. Det resulterar i en ansvarsbefrielse utan blockerande rädsla, skuld eller skam. Destruktiva delar inom individen som normalt sett är censurerade eller omöjliga att leva ut kan ges utlopp och därmed möjlighet att förändras i mer konstruktiv riktning. Med andra ord en slags regression i jagets tjänst. 

9) Ökad självkontroll:  Själva arbetsprocessen kräver viss frustrationstolerans och motivation, något som går att avläsa i dockans konstruktion. Likaså innebär dockspelandet att livlösa objekt manipuleras på olika vis, med olika effekt - uppifrån (marionetter), nerifrån (stavdockor), bakifrån (skuggspelsdockor, bunraku, bordsteaterdockor) eller inifrån (handdockan). Tempo, kraft och riktning kan därtill styras i handföringen för att skapa nyanser hos dockan men också inuti spelaren. 

          "The puppeteer is symbolically in control of the imaginary characters and their stories as well as the world in                which they live. Puppetry provides metaphors for variations of control and opportunities to practice degrees                and styles of control..."                                                                                                                                                                                                                                                       (Matthew Bernier, Bernier, M & O´Hare, J 2005, s.128)

10)Läkande: Splittrade delar av självetsammanfogas till en helhet, både genom docktillverkningen och skapandet av en sammanhängande berättelse. Kroppsuppfattningen likaväl som identitetsupplevelsen påverkas positivt. Helandet sker således på preverbal och verbal nivå parallellt. 

          "...over time, particularly in the puppet making group, the creative process was being used to repair disturbed              body images, to bring together dissociated parts of the self, and to provide the artists with a sense of history,                causality, and meaning. Over time I observed a diminishment of feelings of alienation..." 

                                                                                                                      (Lani Gerity, Bernier, M & O´Hare, J 2005. s 139)

Eftersom materialet finns kvar kan det också justeras allt eftersom processen fortlöper, något som ytterligare förstärker läkningsprocessen.   

Detta och mer därtill är vinster man kan få ut av arbetet med terapeutisk dockteater. Bra att undvika är alltför avancerat material. Att lägga ribban lågt genom användande av papperspåsar, sockar, flaskor och toalettpappersrullar för att sedan öka utmaningarna allt eftersom är snarare att föredra. Alternativet är mycket tydliga instruktioner och vägledning, såsom är fallet i den metod som lärts ut av Käthy Wüthrich. 

Viktigt i sammanhanget är också ritualerna. Genom att ha en markerad början och slut skapas inte bara den ram som ger nödvändig trygghet för självutforskande, utan också den inom vilket magins lagar kan få existera. Detta kan ske genom mer logiska rutiner som förändrad ljussättning eller framplockande av material, men också genom användandet av ramsor eller musik. Man träder då mentalt in i ett förvandlingens lekutrymme. Ett utrymme som både förvaltar och förvandlar, just i den takt individen behöver. 



 

Litteratur (Endast citerad, övrig litteratur se under fliken Literature):

Bernier, M & O´Hare, J (red) (2005) Puppetry in Education and Therapy – Unlocking Doors to the Mind and Heart.  Indiana: Authorhouse. 

Majaron, E & Kroflin, L (Ed) The UNIMA Puppets in Education Commission (2002) : The Puppet, What a Miracle! Zagreb: Grafocentar   

Ingrid Lagerqvist – svensk pionjär


         "Att tillverka en docka spontant ur egen föreställning och att sedan spela               med den är ett mångfaldigt konstnärligt och konstruktivt arbete som                     samtidigt gynnsamt påverkar känsloliv, sinnesfunktioner och                                 handmotorik."

                                                                                                 (Lagerqvist, I 1981 s.5)

Ingrid Lagerqvist kom från Polen till Umeå som barn, i samband med föräldrarnas dockteaterturnéer. För att få en stabilare livssituation fick hon stanna kvar i Umeå hos en annan familj, något som möjliggjorde en kontinuerlig skolgång. Hon kom tidigt att intressera sig för drama, dockteater och musikterapi, områden som hon sedan utforskade parallellt med arbete som förskollelärare, speciallärare och arbetsterapeut.

Hon vidareutbildade sig bl a under 50-talet i Tyskland och England, därav ett år inom barnpsykiatri och skapande drama. Från 1951 och framåt arbetade hon på särskolor, barnsjukhus och psykiatriska kliniker runt om i landet, ofta med skapande som huvudingrediens. Handdockan blev tillsammans med pappersdockan ett av hennes främsta arbetsverktyg. Från 1969 och framåt var hon också en av dem som deltog i uppbyggandet av dockteaterföreningen UNIMA-Sverige, något som gav ytterligare möjlighet till resor och kunskapsinhämtning. Sina sista år i livet tillbringade hon i Österrike (Feltkirchen och senare Wels), där hon sedemera avled i början juli 2003.

Ingrid betonade lekens betydelse för barns utveckling och vikten av dockteater som en kontinuerlig, integrerad del i behandlingen. Hon menade att allt ifrån tillverkning till spel behöver vara med för att uppnå god behandlingseffekt. Inte sällan tillverkar barnet enligt henne en docka som får rollen av en önskeperson, dvs den barnet önskar sig vara eller faktiskt i delar också är. Denna önskeperson - som ofta är ett djur - får sedan i rollek en egen röst och uttryck genom kroppslig gestaltning. Därigenom ges denna del av jaget en chans att vidareutvecklas.

Fördelarna hon såg med handdockan var utöver de rent motoriska många. Inte minst kunde hon se hur den använd i grupp verkade gynnsamt på personlighetsutveckling och engagemang. Dockspelet har en gruppsamlande effekt och särskild förbättring kan enligt henne ses i sinnesstämningen hos barn med psykiska besvär. Dessa spelar ofta upp känsloladdade rollspel som med rätt stöd kan bidra till lösning av inre konflikter. Vid eventuell destruktiv lek kan barnet dessutom genom terapeutens interventioner övergå till mer konstruktiv lek.

Skulle bristande förmåga till lek vara problemet, kan också den enligt Ingrid avhjälpas genom dockans intresseväckande och sinnesstimulerande verkan. Den är märkbart aktiverande vid inåtvändhet, vare sig det handlar om fysiska eller psykiska funktionshinder. Finns språkbarriärer eller talsvårigheter kan de överbryggas likaså - något som torde vara en enorm vinst i dagens mångkulturella samhälle. Sist men inte minst innehåller dockspelet en ansvarsbefriande komponent, oönskat inre material kan projiceras på dockan för att betraktas på tryggt avstånd. 

 


 

Källor (kapitel om Ingrid Lagerqvist):

Lagerqvist, Ingrid (1976) Handdockan som kontaktmedel i terapi och pedagogik. I boken Omsorg om utvecklingsstörda, Grunewald, K (red), NoK 

Lagerqvist, Ingrid (1981) Dockteater – också på de svagas villkor. Dockteatern 3-1981, UNIMA-bulletinen Sverige. 

Alldahl, Tomas (2005) Dockor i vård och terapi - några exempel , Dockteatern 2-2005*

Samtal med Annette Cegrell-Sköld, Figur & Dockteatercentrum, Frölunda Kulturhus, Göteborg 070808

Fotografi taget av Annette Cegrell-Sköld i Ingrids hem i Österrike år 2000.

 

* Kan laddas ner via www.unima.se